Och när alla åkt hem…

16/08/2014

Tisdag åkte jag direkt från Virsbo till Göteborg och den nordiska statsvetarkonferensen. Det är svårt att föreställa sig en större kontrast än att gå från folk som berättar om sina personliga upplevelser av branden, räddningsinsatserna och hungern efter precis information, till forskare som sitter och diskuterar modeller och statistiska mätningar.

Nu är konferensen slut och jag får tid att reflektera lite mer över vad som har hänt i Västmanland. I dagens Medierna i P1 fanns ett kort klipp från en intervju med mig, där ämnet var problemet med mediernas vinkling av en av de centrala situationerna. Branden spred sig utom kontroll, och insatsledaren kontaktade kommunfullmäktiges ordförande i Norberg att hon borde förbereda en möjlig evakuering av de drygt 6 000 invånarna. Meddelandet var, att om en evakuering blev aktuell, skulle den gå fort. Om invånarna hade möjlighet att åka till familj eller vänner på annan ort, kunde det vara en bra idé. Det skulle göra påfrestningen mindre för invånarna, och det skulle få en evakuering att gå fortare. Men rapporteringen i kvällstidningarna vinklades som om det var en direkt uppmaning att lämna orten, och det retade gallfeber på både kommunalrådet och ortens befolkning, som ansåg att medierna hade felaktiga upplysningar eller inte hade kollat källan ordentligt. Samtidig passade det bra in i bedömningen att kvällstidningarnas rapportering var för sensationsskapande och dramatiserande, i stället för att fokusera på fakta.

Vad som inte kom med i inslaget i Medierna, var diskussionen jag hade med journalisten om konsekvensen av denna bedömning. Vem skriver kvällstidningarna för? Invånarna i Norberg hade en klar konklusion: Aftonbladet och Expressen skriver för att underhålla folk som inte själva är involverade. De skriver inte för att informera korrekt, de väljer ämnen och vinklar för att de som inte är på plats ska få ”spännande” berättelser. Därför finns inget förtroende för dessa tidningars sanningshalt. Samtidig är invånarna i en sådan situation omättliga i sin hunger efter nyheter; man letar i alla kanaler efter nyheter och det innefattar självklart också i synnerhet Aftonbladet på nätet. Med andra ord, folk kollar ett medium de inte har förtroende för…
Vad gör de då med den information de får? De jämför, och det gäller för information från alla kanaler och medier. Ingen hade endast en nyhetskälla, alla använda så många som möjligt, och alla jämförde informationen med vad andra medier berättade. Det gällde även för Facebook, som ju ofta kritiseras för att vara ett forum för ryktesspridning. När någon skrev något om branden som inte vara sant, korrigerades det genast av andra, och övriga personer kunde då se vem som påstod vad. Avgörande för bedömningen av trovärdigheten var om det var personer man kände, och man kan föreställa sig att det gällde för alla kommentarer: om en nyhet ifrågasätts av en person man känner och har förtroende för, eller ifrågasättandet kommenteras positivt av en man känner, så anser man att den ursprungliga nyheten inte är trovärdig. Och allt detta sker väl att märka inom loppet av ganska få minuter. Det är en hastighet som inget annat medium kan konkurrera med, utom kanske Twitter. Men ingen av de intervjuade eller andra vi talade med i området, nämnde Twitter. Jag frågade kommunens informationschef, och hon förklarade att hon hade skaffat sig ett Twitter-konto för att se hur det fungerade, men att hon inte använde det. Det verkar med andra ord som om det finns fog för påståendet att Twitter är ett fenomen som främst hör ihop med storstädernas professionella medie- och kommunikationsarbetare.
Och nu har journalisterna åkt hem. Kvar är räddningsfolk, poliser – och inte minst invåaerna, som för en stor del inte har fått veta när de kan få flytta tillbaka till sina hem, om de över huvud taget finns kvar. I medierna är krisen över, men för de lokala finns det långt kvar. Dessutom finns det frågan om hur den ekonomiska situationen kommer att se ut för de som förlorat skog. Som vi fick förklarat är premien för att försäkra skog så hög, att många inte har råd att försäkra sin skog. Skogen har varit en säkerhet, ett pensionssparande eller ett startkapital för barnen när man själv gått bort, och nu är den reducerad till aska. Det kommer att kännas i lång tid framöver.