Kärnkraften – ett journalistiskt undantag?

14/01/2015

Hur såg kommunikationen egentligen ut i Sverige efter katastrofen i Fukushima i mars 2011? Och hur skilde den sig från kommunikationen i Japan och i Tyskland? Det analyserar jag och Brigitte Mral i en nyutkommen studie, Efter Fukushima-katastrofen. Kriskommunikation och mediebevakning i Sverige och Tyskland som MSB har gett ut. (Finns här.)

Ägarna av kärnkraftverket i Fukushima, Tokyo Electric Power Company (Tepco), fick mycket stark kritik för såväl sin beredskap som sin kommunikation, och även myndigheterna på både regional och nationell nivå fick ta emot en förödande hård kritik. I princip allt blev illa hanterat, från informationen till medborgarna om evakuering och strålningsfara till den interna kommunikation mellan regering och lokala myndigheter. Det kom snabbt fram att Tepco och myndigheterna ljög, felinformerade, gav lugnande besked utan faktuell bakgrund osv., och samtliga tre rapporter som har kommit om händelserna kritiserar beredskapen och kommunikationen i så hårda termer att man sällan har sett något liknande. En särskilt allvarlig kritikpunkt var oviljan från både industri och myndigheter att ställa upp realistiska worst-case scenarier.

Speciellt i ljuset av detta är det intressant att se på hur kommunikationen i kärnkraftslandet Sverige såg ut under krisen. Vem yttrade sig och hur? Tre aktörer skulle man kunna förvänta sig kliva upp på scenen: kärnkraftindustrin, myndigheterna och miljöorganisationerna.

För att börja med de sista, så höll miljöorganisationerna en mycket låg profil. Det mesta som kommunicerades från dessa kärnkraftskritiska personer och organisationer skedde på bloggar och i andra småskaliga sammanhang. Man utnyttjade inte situationen till ett frontalangrepp på kärnkraften.

Kärnkraftsindustrin bjöds ofta in för att kommentera situationen i medierna, och då utifrån tre huvudfrågor: Vad händer? Vilka konsekvenser kan det få? Och skulle det kunna hända i Sverige?

Industrins kommunikation var mycket teknisk, bl.a. i förklaringen av skillnader mellan anläggningarna i Japan och de i Sverige. Man la också mycket vikt vid de geologiska och vädermässiga skillnader mellan länderna för att på den bakgrund konstatera att risken för liknande naturkatastrofer är minimal i Sverige.
Sammanfattande kan man säga att industrin hade en generell strategi:

  • ett erkännande av situationens allvar
  • ett uttryck för medkänsla med offren
  • ett vetenskapligt förhållningssätt till händelserna och deras orsaker
  • en teknisk beskrivning av skillnaderna mellan Japan och Sverige, både vad gäller risken för naturkatastrofer och hur kärnkraftverk är konstruerade, som gör en liknande händelsekedja omöjlig i Sverige
  • en positiv inställning till begäran av stresstester för att garantera säkerheten på kärnkraftverken
  • en ovilja att i detalj tala om effekterna av Fukushimaolyckan eller beskriva ett värsta tänkbara scenario.

Strålsäkerhetsmyndigheten var den mest aktiva kommunikatör under krisen och svarade på allmänhetens frågor och farhågor. Det hade uteslutande form av lugnande besked som byggde på vetenskapliga argument, samtidig med att man stärkte sin egen image som en kompetent och engagerad organisation. Gemensamt för industrin och myndigheterna var att man aldrig ifrågasatte den information man fick från japanska myndigheter eller från den japanska kärnkraftsindustri.

Vad gäller mediernas rapportering blir det intressant att jämföra Sverige med Tyskland, även det ett land med egen kärnkraftsindustri. Studien innehåller en analys av Sveriges Radio och Deutschlandradio, och den visar bl.a. på en skillnad vad gäller de intervjuade experterna. I SR var representanter för Strålsäkerhetsmyndigheten dominerande, medan DR i högre grad frågade oberoende experter. De svenska experterna uttalade sig mycket tvärsäkert och fick inga kritiska frågor, medan de tyska fick kritiska följdfrågor från journalisterna. De tyska journalister var ofta tydligt kritiska till kärnkraften och i viss mån emotionellt engagerade, medan de svenska var icke-ifrågasättande gentemot en i stort sett homogen och enig kår av lugnande experter.

Resultaten stämmer bra överens med hur kärnkraft generellt behandlas i svenska medier, nämligen i ganska begränsad omfattning och inte särskilt kritiskt. Man låter oftast kärnkraftsindustrin leverera komplicerade tekniska argument för sina synpunkter utan att ifrågasätta detta eller utkräva förklaringar av icke-teknisk art. Man verkar lita på experterna, oavsett om de kommer från myndigheter eller industrin, och bekräftas förmodligen i detta förtroende genom det faktum att de har samma syn på risker och säkerhet. Med andra ord verkar journalisterna glömma bort sin annars så hyllade granskningsfunktion så fort det handlar om kärnkraften.


Och när alla åkt hem…

16/08/2014

Tisdag åkte jag direkt från Virsbo till Göteborg och den nordiska statsvetarkonferensen. Det är svårt att föreställa sig en större kontrast än att gå från folk som berättar om sina personliga upplevelser av branden, räddningsinsatserna och hungern efter precis information, till forskare som sitter och diskuterar modeller och statistiska mätningar.

Nu är konferensen slut och jag får tid att reflektera lite mer över vad som har hänt i Västmanland. I dagens Medierna i P1 fanns ett kort klipp från en intervju med mig, där ämnet var problemet med mediernas vinkling av en av de centrala situationerna. Branden spred sig utom kontroll, och insatsledaren kontaktade kommunfullmäktiges ordförande i Norberg att hon borde förbereda en möjlig evakuering av de drygt 6 000 invånarna. Meddelandet var, att om en evakuering blev aktuell, skulle den gå fort. Om invånarna hade möjlighet att åka till familj eller vänner på annan ort, kunde det vara en bra idé. Det skulle göra påfrestningen mindre för invånarna, och det skulle få en evakuering att gå fortare. Men rapporteringen i kvällstidningarna vinklades som om det var en direkt uppmaning att lämna orten, och det retade gallfeber på både kommunalrådet och ortens befolkning, som ansåg att medierna hade felaktiga upplysningar eller inte hade kollat källan ordentligt. Samtidig passade det bra in i bedömningen att kvällstidningarnas rapportering var för sensationsskapande och dramatiserande, i stället för att fokusera på fakta.

Vad som inte kom med i inslaget i Medierna, var diskussionen jag hade med journalisten om konsekvensen av denna bedömning. Vem skriver kvällstidningarna för? Invånarna i Norberg hade en klar konklusion: Aftonbladet och Expressen skriver för att underhålla folk som inte själva är involverade. De skriver inte för att informera korrekt, de väljer ämnen och vinklar för att de som inte är på plats ska få ”spännande” berättelser. Därför finns inget förtroende för dessa tidningars sanningshalt. Samtidig är invånarna i en sådan situation omättliga i sin hunger efter nyheter; man letar i alla kanaler efter nyheter och det innefattar självklart också i synnerhet Aftonbladet på nätet. Med andra ord, folk kollar ett medium de inte har förtroende för…
Vad gör de då med den information de får? De jämför, och det gäller för information från alla kanaler och medier. Ingen hade endast en nyhetskälla, alla använda så många som möjligt, och alla jämförde informationen med vad andra medier berättade. Det gällde även för Facebook, som ju ofta kritiseras för att vara ett forum för ryktesspridning. När någon skrev något om branden som inte vara sant, korrigerades det genast av andra, och övriga personer kunde då se vem som påstod vad. Avgörande för bedömningen av trovärdigheten var om det var personer man kände, och man kan föreställa sig att det gällde för alla kommentarer: om en nyhet ifrågasätts av en person man känner och har förtroende för, eller ifrågasättandet kommenteras positivt av en man känner, så anser man att den ursprungliga nyheten inte är trovärdig. Och allt detta sker väl att märka inom loppet av ganska få minuter. Det är en hastighet som inget annat medium kan konkurrera med, utom kanske Twitter. Men ingen av de intervjuade eller andra vi talade med i området, nämnde Twitter. Jag frågade kommunens informationschef, och hon förklarade att hon hade skaffat sig ett Twitter-konto för att se hur det fungerade, men att hon inte använde det. Det verkar med andra ord som om det finns fog för påståendet att Twitter är ett fenomen som främst hör ihop med storstädernas professionella medie- och kommunikationsarbetare.
Och nu har journalisterna åkt hem. Kvar är räddningsfolk, poliser – och inte minst invåaerna, som för en stor del inte har fått veta när de kan få flytta tillbaka till sina hem, om de över huvud taget finns kvar. I medierna är krisen över, men för de lokala finns det långt kvar. Dessutom finns det frågan om hur den ekonomiska situationen kommer att se ut för de som förlorat skog. Som vi fick förklarat är premien för att försäkra skog så hög, att många inte har råd att försäkra sin skog. Skogen har varit en säkerhet, ett pensionssparande eller ett startkapital för barnen när man själv gått bort, och nu är den reducerad till aska. Det kommer att kännas i lång tid framöver.


Att vara ”på plats”

12/08/2014

En sak som är slående när man åker iväg och intervjuar folk, är hur mycket det betyder för ens tolkning att ha varit på platsen. En av de intervjuade beskrev synen av orange och svavelgul himmel med svart rök och en blek sol som hämtad direkt ur Lars von Triers film Melancholia, och det hade ju varit häftigt att uppleva – fast också ganska skrämmande, när man ännu inte visste om branden skulle hejdas. Men även om jag inte har sett och upplevt vad lokalbefolkningen har gjort, så har jag sett området, har åkt genom byarna, pratat med folk och fått en glimt av hur det ser ut inne i skogen där det brunnit. På Det gamla hemmet i Karbenning där vi bor, bor även ett par som evakuerats för mer än en vecka sen. De vet inte när de får återvända, men en olydig granne har trotsat polisavspärrningen och kollat att deras hus är oskadd. Att lyssna på deras berättelse, som inte ingår i vårt insamlade material, var som att höra en berättelse från ett annat ställe i världen: hur en helikopter landade samtidig som en brandbil kom och de fick veta att nu var det tid att packa ihop och åka iväg, med resväskor och två hundar…
Vad är det som händer när man hör sånt, när man ser husen, vägarna, den underbara naturen, kyrkan som branden tack och lov inte nådde, allt det som folk inte visste om det fanns kvar nästa vecka?
För det första väcker det en oerhört empati med de drabbade, det kunde lika gärna varit jag och de mina som fick fly och lämna i stort sett allt tillbaka. Och för det andra förstår man bättre vilken insats det är att evakuera ett område, där folk bor utspridda på gårdar och torp – och dessutom i semestertider där många var bortresta. Och för det tredje förstår man vikten av ett fungerande lokalsamhälle, där de som kan ställer upp och kör vatten, skjutsar andra, ser till att gamla kommer iväg.

Men vad som är ännu viktigare för oss som kommer utifrån, är att det ger en fond för våra tolkningar av intervjuarna. Vissa delar skulle vi ha svårt att förstå, om inte vi sett att det är så här det ser ut, men vi kommer även att få en ram för tolkning av deras handlingar och bedömningar, som skulle vara svår att få på annat vis.

För mig ger det även perspektiv på de nedskärningar som sker i mediernas användning av utrikesrapportörer. Vad händer med nyhetsrapporteringen, när ingen av journalisterna finns på plats, när den som rapporterar om Syrien finns i Kairo… Hur mycket blir oprecist och kanske mistolkat på grund av bristen på självupplevd erfarenhet?


På kanten av branden

11/08/2014

Jag och Tomas Odén har nu genomfört vårt första fokusgruppintervju i Norberg för att få fram hur folk har använt medier och hur de bedömer kommunikationen i samband med branden. Det var en stark upplevelse att sitta och lyssna till folks berättelser om hur de har stått inför beslut som de flesta av oss hoppas aldrig få konfronteras med, hur de har varit oroliga för liv, hälsa och egendom, men också hur de har hjälpt varandra och jobbat för att begränsa elden och skadorna.
Det går inte att ta sig in i brandområdet, men vi har talat med poliser vid avspärrningarna och tittat på kanten av brandområdet och känt lukten. Och precis som en av poliserna vi talade med undrar man över, varför det inte har hänt tidigare med tanke på hur mycket skog vi har i Sverige och hur torrt det har varit många somrar.

Vad har vi då kommit fram till i intervjuerna? Det är det för tidigt att säga än, men något som var tydligt med första gruppen var hur stor vikt man gav information från folk som fanns på plats, som kunde säga exakt hur det var på en viss plats. Informationen i media var ofta för oprecis, man talade om ”Norberg tätort”, men sa inget om hur det var i Karbenning (där jag sitter nu). Därför blev den personliga informationen, bl.a. via Facebook, mycket viktigare i många lägen. Sen var man inte alls lika kritisk till myndigheternas kommunikation som vissa professionella medieaktörer har varit; man saknade uppdateringer även när man inte hade ny information att ge, och man saknade samordning av information på plats så alla kunde ge samma information. Många poliser som kallats in verkade t.ex. inte själva veta exakt om de skulle evakuera folk, uppmana dem att lämna, eller vad… Men den starkaste kritiken riktade gruppens deltagare faktisk mot tabloidtidningarnas jakt på säljande rubriker, som inte var i överensstämmelse med verkligheten och skrämde vänner och anhöriga som inte var på plats och kunde kontrollera hur det förhöll sig.

Nu är det dags att sova, imorgon väntar två gruppintervjuar till, och sen väntar analysarbetet och jämförelsen med medierna, enkäter och intervju med myndigheter.