Kärnkraften – ett journalistiskt undantag?

14/01/2015

Hur såg kommunikationen egentligen ut i Sverige efter katastrofen i Fukushima i mars 2011? Och hur skilde den sig från kommunikationen i Japan och i Tyskland? Det analyserar jag och Brigitte Mral i en nyutkommen studie, Efter Fukushima-katastrofen. Kriskommunikation och mediebevakning i Sverige och Tyskland som MSB har gett ut. (Finns här.)

Ägarna av kärnkraftverket i Fukushima, Tokyo Electric Power Company (Tepco), fick mycket stark kritik för såväl sin beredskap som sin kommunikation, och även myndigheterna på både regional och nationell nivå fick ta emot en förödande hård kritik. I princip allt blev illa hanterat, från informationen till medborgarna om evakuering och strålningsfara till den interna kommunikation mellan regering och lokala myndigheter. Det kom snabbt fram att Tepco och myndigheterna ljög, felinformerade, gav lugnande besked utan faktuell bakgrund osv., och samtliga tre rapporter som har kommit om händelserna kritiserar beredskapen och kommunikationen i så hårda termer att man sällan har sett något liknande. En särskilt allvarlig kritikpunkt var oviljan från både industri och myndigheter att ställa upp realistiska worst-case scenarier.

Speciellt i ljuset av detta är det intressant att se på hur kommunikationen i kärnkraftslandet Sverige såg ut under krisen. Vem yttrade sig och hur? Tre aktörer skulle man kunna förvänta sig kliva upp på scenen: kärnkraftindustrin, myndigheterna och miljöorganisationerna.

För att börja med de sista, så höll miljöorganisationerna en mycket låg profil. Det mesta som kommunicerades från dessa kärnkraftskritiska personer och organisationer skedde på bloggar och i andra småskaliga sammanhang. Man utnyttjade inte situationen till ett frontalangrepp på kärnkraften.

Kärnkraftsindustrin bjöds ofta in för att kommentera situationen i medierna, och då utifrån tre huvudfrågor: Vad händer? Vilka konsekvenser kan det få? Och skulle det kunna hända i Sverige?

Industrins kommunikation var mycket teknisk, bl.a. i förklaringen av skillnader mellan anläggningarna i Japan och de i Sverige. Man la också mycket vikt vid de geologiska och vädermässiga skillnader mellan länderna för att på den bakgrund konstatera att risken för liknande naturkatastrofer är minimal i Sverige.
Sammanfattande kan man säga att industrin hade en generell strategi:

  • ett erkännande av situationens allvar
  • ett uttryck för medkänsla med offren
  • ett vetenskapligt förhållningssätt till händelserna och deras orsaker
  • en teknisk beskrivning av skillnaderna mellan Japan och Sverige, både vad gäller risken för naturkatastrofer och hur kärnkraftverk är konstruerade, som gör en liknande händelsekedja omöjlig i Sverige
  • en positiv inställning till begäran av stresstester för att garantera säkerheten på kärnkraftverken
  • en ovilja att i detalj tala om effekterna av Fukushimaolyckan eller beskriva ett värsta tänkbara scenario.

Strålsäkerhetsmyndigheten var den mest aktiva kommunikatör under krisen och svarade på allmänhetens frågor och farhågor. Det hade uteslutande form av lugnande besked som byggde på vetenskapliga argument, samtidig med att man stärkte sin egen image som en kompetent och engagerad organisation. Gemensamt för industrin och myndigheterna var att man aldrig ifrågasatte den information man fick från japanska myndigheter eller från den japanska kärnkraftsindustri.

Vad gäller mediernas rapportering blir det intressant att jämföra Sverige med Tyskland, även det ett land med egen kärnkraftsindustri. Studien innehåller en analys av Sveriges Radio och Deutschlandradio, och den visar bl.a. på en skillnad vad gäller de intervjuade experterna. I SR var representanter för Strålsäkerhetsmyndigheten dominerande, medan DR i högre grad frågade oberoende experter. De svenska experterna uttalade sig mycket tvärsäkert och fick inga kritiska frågor, medan de tyska fick kritiska följdfrågor från journalisterna. De tyska journalister var ofta tydligt kritiska till kärnkraften och i viss mån emotionellt engagerade, medan de svenska var icke-ifrågasättande gentemot en i stort sett homogen och enig kår av lugnande experter.

Resultaten stämmer bra överens med hur kärnkraft generellt behandlas i svenska medier, nämligen i ganska begränsad omfattning och inte särskilt kritiskt. Man låter oftast kärnkraftsindustrin leverera komplicerade tekniska argument för sina synpunkter utan att ifrågasätta detta eller utkräva förklaringar av icke-teknisk art. Man verkar lita på experterna, oavsett om de kommer från myndigheter eller industrin, och bekräftas förmodligen i detta förtroende genom det faktum att de har samma syn på risker och säkerhet. Med andra ord verkar journalisterna glömma bort sin annars så hyllade granskningsfunktion så fort det handlar om kärnkraften.