Och när alla åkt hem…

16/08/2014

Tisdag åkte jag direkt från Virsbo till Göteborg och den nordiska statsvetarkonferensen. Det är svårt att föreställa sig en större kontrast än att gå från folk som berättar om sina personliga upplevelser av branden, räddningsinsatserna och hungern efter precis information, till forskare som sitter och diskuterar modeller och statistiska mätningar.

Nu är konferensen slut och jag får tid att reflektera lite mer över vad som har hänt i Västmanland. I dagens Medierna i P1 fanns ett kort klipp från en intervju med mig, där ämnet var problemet med mediernas vinkling av en av de centrala situationerna. Branden spred sig utom kontroll, och insatsledaren kontaktade kommunfullmäktiges ordförande i Norberg att hon borde förbereda en möjlig evakuering av de drygt 6 000 invånarna. Meddelandet var, att om en evakuering blev aktuell, skulle den gå fort. Om invånarna hade möjlighet att åka till familj eller vänner på annan ort, kunde det vara en bra idé. Det skulle göra påfrestningen mindre för invånarna, och det skulle få en evakuering att gå fortare. Men rapporteringen i kvällstidningarna vinklades som om det var en direkt uppmaning att lämna orten, och det retade gallfeber på både kommunalrådet och ortens befolkning, som ansåg att medierna hade felaktiga upplysningar eller inte hade kollat källan ordentligt. Samtidig passade det bra in i bedömningen att kvällstidningarnas rapportering var för sensationsskapande och dramatiserande, i stället för att fokusera på fakta.

Vad som inte kom med i inslaget i Medierna, var diskussionen jag hade med journalisten om konsekvensen av denna bedömning. Vem skriver kvällstidningarna för? Invånarna i Norberg hade en klar konklusion: Aftonbladet och Expressen skriver för att underhålla folk som inte själva är involverade. De skriver inte för att informera korrekt, de väljer ämnen och vinklar för att de som inte är på plats ska få ”spännande” berättelser. Därför finns inget förtroende för dessa tidningars sanningshalt. Samtidig är invånarna i en sådan situation omättliga i sin hunger efter nyheter; man letar i alla kanaler efter nyheter och det innefattar självklart också i synnerhet Aftonbladet på nätet. Med andra ord, folk kollar ett medium de inte har förtroende för…
Vad gör de då med den information de får? De jämför, och det gäller för information från alla kanaler och medier. Ingen hade endast en nyhetskälla, alla använda så många som möjligt, och alla jämförde informationen med vad andra medier berättade. Det gällde även för Facebook, som ju ofta kritiseras för att vara ett forum för ryktesspridning. När någon skrev något om branden som inte vara sant, korrigerades det genast av andra, och övriga personer kunde då se vem som påstod vad. Avgörande för bedömningen av trovärdigheten var om det var personer man kände, och man kan föreställa sig att det gällde för alla kommentarer: om en nyhet ifrågasätts av en person man känner och har förtroende för, eller ifrågasättandet kommenteras positivt av en man känner, så anser man att den ursprungliga nyheten inte är trovärdig. Och allt detta sker väl att märka inom loppet av ganska få minuter. Det är en hastighet som inget annat medium kan konkurrera med, utom kanske Twitter. Men ingen av de intervjuade eller andra vi talade med i området, nämnde Twitter. Jag frågade kommunens informationschef, och hon förklarade att hon hade skaffat sig ett Twitter-konto för att se hur det fungerade, men att hon inte använde det. Det verkar med andra ord som om det finns fog för påståendet att Twitter är ett fenomen som främst hör ihop med storstädernas professionella medie- och kommunikationsarbetare.
Och nu har journalisterna åkt hem. Kvar är räddningsfolk, poliser – och inte minst invåaerna, som för en stor del inte har fått veta när de kan få flytta tillbaka till sina hem, om de över huvud taget finns kvar. I medierna är krisen över, men för de lokala finns det långt kvar. Dessutom finns det frågan om hur den ekonomiska situationen kommer att se ut för de som förlorat skog. Som vi fick förklarat är premien för att försäkra skog så hög, att många inte har råd att försäkra sin skog. Skogen har varit en säkerhet, ett pensionssparande eller ett startkapital för barnen när man själv gått bort, och nu är den reducerad till aska. Det kommer att kännas i lång tid framöver.

Annonser

En brinnande fråga?

12/08/2014

revfront

Jag vet inte om det är min utpostering i Norberg som gjorde att jag plötsligt hittade ett klistermärke på datorn, som jag helt hade glömt. Det är väl något år sen jag fann den på en lyktstolpe, och den är ju på många sätt intressant. Man kan ju förledas att tro att det ”bara” handlar om vanlig politisk propaganda, en marknadsföring av en rätt liten falang. Texten innehåller ju inget kontroversiellt.

Men det gör formen. Genom att välja en layout från gammaldags tändsticksaskar har man gjort ett medvetet val. Men vad kommunicerar man egentligen? Avsändaren vill till envar tid kunna påstå att layouten är vald för att den är klar och tydlig, med socialismens röda stjärnor, men för de som känner igen formen blir konklusionen en annan. Det blir som när de norska satanister gav ut en lp med en bild på en brinnande stavkyrka och en ask tändstickor fastklistrade på framsidan av konvolutet. Man skapar en tolkningskedja hos läsaren, där det revolutionära uppropet kopplas ihop med tändstickor och brand, och blir en indirekt uppmaning till ”revolutionär aktivitet” i form av mordbrand. Marinus van der Lubbe (som avrättades för Riksdagsbranden i Berlin 1933) verkar framstå som en hjälte… Inte att undra på om Vänsterpartiet suckar över att få stöd från dessa utan att ha bett om det.


Att vara ”på plats”

12/08/2014

En sak som är slående när man åker iväg och intervjuar folk, är hur mycket det betyder för ens tolkning att ha varit på platsen. En av de intervjuade beskrev synen av orange och svavelgul himmel med svart rök och en blek sol som hämtad direkt ur Lars von Triers film Melancholia, och det hade ju varit häftigt att uppleva – fast också ganska skrämmande, när man ännu inte visste om branden skulle hejdas. Men även om jag inte har sett och upplevt vad lokalbefolkningen har gjort, så har jag sett området, har åkt genom byarna, pratat med folk och fått en glimt av hur det ser ut inne i skogen där det brunnit. På Det gamla hemmet i Karbenning där vi bor, bor även ett par som evakuerats för mer än en vecka sen. De vet inte när de får återvända, men en olydig granne har trotsat polisavspärrningen och kollat att deras hus är oskadd. Att lyssna på deras berättelse, som inte ingår i vårt insamlade material, var som att höra en berättelse från ett annat ställe i världen: hur en helikopter landade samtidig som en brandbil kom och de fick veta att nu var det tid att packa ihop och åka iväg, med resväskor och två hundar…
Vad är det som händer när man hör sånt, när man ser husen, vägarna, den underbara naturen, kyrkan som branden tack och lov inte nådde, allt det som folk inte visste om det fanns kvar nästa vecka?
För det första väcker det en oerhört empati med de drabbade, det kunde lika gärna varit jag och de mina som fick fly och lämna i stort sett allt tillbaka. Och för det andra förstår man bättre vilken insats det är att evakuera ett område, där folk bor utspridda på gårdar och torp – och dessutom i semestertider där många var bortresta. Och för det tredje förstår man vikten av ett fungerande lokalsamhälle, där de som kan ställer upp och kör vatten, skjutsar andra, ser till att gamla kommer iväg.

Men vad som är ännu viktigare för oss som kommer utifrån, är att det ger en fond för våra tolkningar av intervjuarna. Vissa delar skulle vi ha svårt att förstå, om inte vi sett att det är så här det ser ut, men vi kommer även att få en ram för tolkning av deras handlingar och bedömningar, som skulle vara svår att få på annat vis.

För mig ger det även perspektiv på de nedskärningar som sker i mediernas användning av utrikesrapportörer. Vad händer med nyhetsrapporteringen, när ingen av journalisterna finns på plats, när den som rapporterar om Syrien finns i Kairo… Hur mycket blir oprecist och kanske mistolkat på grund av bristen på självupplevd erfarenhet?


På kanten av branden

11/08/2014

Jag och Tomas Odén har nu genomfört vårt första fokusgruppintervju i Norberg för att få fram hur folk har använt medier och hur de bedömer kommunikationen i samband med branden. Det var en stark upplevelse att sitta och lyssna till folks berättelser om hur de har stått inför beslut som de flesta av oss hoppas aldrig få konfronteras med, hur de har varit oroliga för liv, hälsa och egendom, men också hur de har hjälpt varandra och jobbat för att begränsa elden och skadorna.
Det går inte att ta sig in i brandområdet, men vi har talat med poliser vid avspärrningarna och tittat på kanten av brandområdet och känt lukten. Och precis som en av poliserna vi talade med undrar man över, varför det inte har hänt tidigare med tanke på hur mycket skog vi har i Sverige och hur torrt det har varit många somrar.

Vad har vi då kommit fram till i intervjuerna? Det är det för tidigt att säga än, men något som var tydligt med första gruppen var hur stor vikt man gav information från folk som fanns på plats, som kunde säga exakt hur det var på en viss plats. Informationen i media var ofta för oprecis, man talade om ”Norberg tätort”, men sa inget om hur det var i Karbenning (där jag sitter nu). Därför blev den personliga informationen, bl.a. via Facebook, mycket viktigare i många lägen. Sen var man inte alls lika kritisk till myndigheternas kommunikation som vissa professionella medieaktörer har varit; man saknade uppdateringer även när man inte hade ny information att ge, och man saknade samordning av information på plats så alla kunde ge samma information. Många poliser som kallats in verkade t.ex. inte själva veta exakt om de skulle evakuera folk, uppmana dem att lämna, eller vad… Men den starkaste kritiken riktade gruppens deltagare faktisk mot tabloidtidningarnas jakt på säljande rubriker, som inte var i överensstämmelse med verkligheten och skrämde vänner och anhöriga som inte var på plats och kunde kontrollera hur det förhöll sig.

Nu är det dags att sova, imorgon väntar två gruppintervjuar till, och sen väntar analysarbetet och jämförelsen med medierna, enkäter och intervju med myndigheter.