A cheesy story

02/01/2017

2016-12-30-13-20-52

Storytelling har länge varit högt på företagens dagordning. Alla måste ha en berättelse, som kan förklara vad man gör, hur man kom till och vad man strävar efter. Vill man ha ett genomfört exempel på detta kan man titta på The Lego Story…

https://www.youtube.com/watch?v=NdDU_BBJW9Y

Men sen finns det företag som vill för mycket på för lite plats. Jag gillar osten Blå Castello, men upptäckte att de inuti förpackningen skriver sin story. Men där Legos historia ger trovärdighet och förtroende, ger Castellos känslan av too much. Att en ostproducent embarks on a quest kanske man kan acceptera, men det är svårt att tro på att hans första tanke var att bring inspiration to cheese lovers around the world. Och helt ärligt: vad är en cheese experience? Jag vill ha en ost, inte en experience. Resultatet av detta overkill är att allt verkar som klyschor och överdrifter – och det på en ytterst begränsat utrymme. Castello vinner klart tävlingen ”hur mycket floskler kan man stoppa in i en text om 53 ord”.

Och vad som ytterligare bidrar till att urholka effekten, är den helt ohämmade blandningen av versaler och kursiv. Det luktar amatörism, och inte på något charmigt sätt.

 

Annonser

Kärnkraften – ett journalistiskt undantag?

14/01/2015

Hur såg kommunikationen egentligen ut i Sverige efter katastrofen i Fukushima i mars 2011? Och hur skilde den sig från kommunikationen i Japan och i Tyskland? Det analyserar jag och Brigitte Mral i en nyutkommen studie, Efter Fukushima-katastrofen. Kriskommunikation och mediebevakning i Sverige och Tyskland som MSB har gett ut. (Finns här.)

Ägarna av kärnkraftverket i Fukushima, Tokyo Electric Power Company (Tepco), fick mycket stark kritik för såväl sin beredskap som sin kommunikation, och även myndigheterna på både regional och nationell nivå fick ta emot en förödande hård kritik. I princip allt blev illa hanterat, från informationen till medborgarna om evakuering och strålningsfara till den interna kommunikation mellan regering och lokala myndigheter. Det kom snabbt fram att Tepco och myndigheterna ljög, felinformerade, gav lugnande besked utan faktuell bakgrund osv., och samtliga tre rapporter som har kommit om händelserna kritiserar beredskapen och kommunikationen i så hårda termer att man sällan har sett något liknande. En särskilt allvarlig kritikpunkt var oviljan från både industri och myndigheter att ställa upp realistiska worst-case scenarier.

Speciellt i ljuset av detta är det intressant att se på hur kommunikationen i kärnkraftslandet Sverige såg ut under krisen. Vem yttrade sig och hur? Tre aktörer skulle man kunna förvänta sig kliva upp på scenen: kärnkraftindustrin, myndigheterna och miljöorganisationerna.

För att börja med de sista, så höll miljöorganisationerna en mycket låg profil. Det mesta som kommunicerades från dessa kärnkraftskritiska personer och organisationer skedde på bloggar och i andra småskaliga sammanhang. Man utnyttjade inte situationen till ett frontalangrepp på kärnkraften.

Kärnkraftsindustrin bjöds ofta in för att kommentera situationen i medierna, och då utifrån tre huvudfrågor: Vad händer? Vilka konsekvenser kan det få? Och skulle det kunna hända i Sverige?

Industrins kommunikation var mycket teknisk, bl.a. i förklaringen av skillnader mellan anläggningarna i Japan och de i Sverige. Man la också mycket vikt vid de geologiska och vädermässiga skillnader mellan länderna för att på den bakgrund konstatera att risken för liknande naturkatastrofer är minimal i Sverige.
Sammanfattande kan man säga att industrin hade en generell strategi:

  • ett erkännande av situationens allvar
  • ett uttryck för medkänsla med offren
  • ett vetenskapligt förhållningssätt till händelserna och deras orsaker
  • en teknisk beskrivning av skillnaderna mellan Japan och Sverige, både vad gäller risken för naturkatastrofer och hur kärnkraftverk är konstruerade, som gör en liknande händelsekedja omöjlig i Sverige
  • en positiv inställning till begäran av stresstester för att garantera säkerheten på kärnkraftverken
  • en ovilja att i detalj tala om effekterna av Fukushimaolyckan eller beskriva ett värsta tänkbara scenario.

Strålsäkerhetsmyndigheten var den mest aktiva kommunikatör under krisen och svarade på allmänhetens frågor och farhågor. Det hade uteslutande form av lugnande besked som byggde på vetenskapliga argument, samtidig med att man stärkte sin egen image som en kompetent och engagerad organisation. Gemensamt för industrin och myndigheterna var att man aldrig ifrågasatte den information man fick från japanska myndigheter eller från den japanska kärnkraftsindustri.

Vad gäller mediernas rapportering blir det intressant att jämföra Sverige med Tyskland, även det ett land med egen kärnkraftsindustri. Studien innehåller en analys av Sveriges Radio och Deutschlandradio, och den visar bl.a. på en skillnad vad gäller de intervjuade experterna. I SR var representanter för Strålsäkerhetsmyndigheten dominerande, medan DR i högre grad frågade oberoende experter. De svenska experterna uttalade sig mycket tvärsäkert och fick inga kritiska frågor, medan de tyska fick kritiska följdfrågor från journalisterna. De tyska journalister var ofta tydligt kritiska till kärnkraften och i viss mån emotionellt engagerade, medan de svenska var icke-ifrågasättande gentemot en i stort sett homogen och enig kår av lugnande experter.

Resultaten stämmer bra överens med hur kärnkraft generellt behandlas i svenska medier, nämligen i ganska begränsad omfattning och inte särskilt kritiskt. Man låter oftast kärnkraftsindustrin leverera komplicerade tekniska argument för sina synpunkter utan att ifrågasätta detta eller utkräva förklaringar av icke-teknisk art. Man verkar lita på experterna, oavsett om de kommer från myndigheter eller industrin, och bekräftas förmodligen i detta förtroende genom det faktum att de har samma syn på risker och säkerhet. Med andra ord verkar journalisterna glömma bort sin annars så hyllade granskningsfunktion så fort det handlar om kärnkraften.


Klistermärken genom historien

08/01/2015

För några år sen skrev jag en artikel om extremistiska klistermärken. Jag lyckades inte hitta någon bok och endast mycket få artiklar om ämnet, men hänvisade till vad jag fann. Artikeln finns bl.a. här: Extremist Stickers.

Men nu har jag upptäckte en fransk bok om ämnet: La lutte des signes. 40 ans d’autocollants politiques, av Zvonimir Novak.

index2

Boken berättar om klistermärkets (för)historia, funktioner och släktingar – nålen, badgen, m.m. – och även om det är kortfattat är det en bra start för den som vill försöka att förstå vad det är som gör att våra städer fylls av märken för (och mot) allt mellan himmel och jord. Exemplen är självklart främst hämtade från en fransk kontext, men även tyska, portugisiska och spanska märken dyker upp. Novak behandlar främst vänstersidans klistermärken, med kapitel om anarkister, trotskister, maoister, de gröna, socialister och kommunister, men även motståndarnas märken visas upp och lån och travestier visas upp.

Trots de många bilder är boken ganska texttung, och texten håller genomgående en hög klass. Analysen och kontextualiseringen gör att man ser linjerna i denna 40-åriga historia, och man blir sugen på att läsa en liknande bok om svenska klistermärken, från FNL-rörelsen till Nationaldemokraterna.

Dessutom har samma författare skrivit högerns visuella historia, Tricolores: Une historie visuelle de la droite et de l’extreme droite.

index

Apropå diskussionen om huruvida Sverigedemokraterna är ”fascister” eller inte, så ger boken bra exempel på hur deras systerpartier i Europa utöver propaganda, här samlat i ett kapitel om ”nationalpopulister”. Boken kan därmed rekommenderas till alla som är intresserade av hur högerns bildvärld har utvecklats och vilka teman som finns över gränserna. Trots den extrema nationalismen är mycket av det visuella faktiskt internationellt…


”Hur tänkte de här?”

10/09/2014

När man studerar politisk kommunikation i valtider, får man ofta anledning att undra sig. Särskilt när det kommer til prylarna, dessa objekt som partierna delar ut på gator och torg, i posten eller i valstugorna. Janne Sundling har skrivit en rolig och intressant bok om detta, RÖSTA! Om PR, prylar och påverkan, och även detta val har sina föremål.

Att Moderaterna delar ut plastbrickor som kan sättas i nyckelringen och användas i köpvagnarna i stället för riktiga pengar, är inget man numera förvånas över. Det är en pryl som har en praktisk användning och som man alltid kan behöva en ny av, eftersom de går sönder eller kommer bort. Dessutom är man van att se dessa brickor med alla möjliga reklambudskap – min gamla bricka gör reklam för en recept-sajt på nätet.

Vad är det som styr urvalet av partiprylar? Ja, krasst får man konstatera att det i hög grad är utbudet hos de företag som erbjuder ”profilprodukter”. Kepsar, t-shirts, ballonger, kapsylöppnare (vilket börjar bli en förlegad vara), cerat, kondomer … och alltså köpvagnsbrickor. Produkter som fyller en funktion och som det finns en snabb omsättning på, antingen därför att de förbrukas eller för att de kommer bort.

Ibland lyckas partierna hitta eller skapa en profilprodukt som i högre grad hänger ihop med partiets ståndpunkter och de frågor man tar upp – antingen direkt eller på ett humoristiskt sätt. Här är det lite ont om nyare exempel, men när SSU i Danmark för några decennier sedan uppmanade förstagångsväljarna att rösta med sloganen att ”på tisdag gör 250 000 danskar det för första gången” och en affisch med ett par i en säng, så var kondomer en ”naturlig” pryl att dela ut till målgruppen.

Vad är syftet med ”profilprodukter”? Det är att skapa en positiv känsla för partiet, påverka partiets ethos, t.ex. genom att man får en praktisk sak som man kommer att använda ofta, och där man förväntas mer eller mindre medvetet tänka positiva tankar på avsändaren varje gång.

Men ibland frågar man verkligen sig själv: ”Hur tänkte de här?” 2014 är vinnaren i konstigaste-partipryl-och-text-kombinationen Socialdemokraterna i Alingsås. Detta var vad man fick i en liten plastpåse, tillsammans med en ballong i en praktisk tygkasse:

DSCN3796marke

Ursäkta, men en S-märkt pastaslev? ”För allas bästa. I hela Alingsås.”?
Jag lusläste texten flera gånger, men det står ingenstans något som helst om prylens funktion i det politiska livet. Vi stötter varandra, bra – men vad har det med pasta att göra? Hade man bara skrivit något om gemensam matlagning, kunde man (kanske) ha förstått sammanhanget. Eller om man hade skojat till det lite genom att säga att det var dags att ”röra om i grytan” i Alingsås… Nu står man med en politisk pamflett, en inte speciellt snygg pastaslev och ett stor frågetecken. Var det allt de hade kvar i prylshopen? Eller var det något som blev över från ABF-kursen i matlagning för ensamma män över 60 år? Svaret kanske finns i botten på grytan…


Hur många demokrater tål Sverige?

21/08/2014

I valet 2014 ställer Nationaldemokraterna inte upp, men det är ingen brist på demokrater för det.

Sodertalje2

Affischer_Page_14452-Soc_MA Orgvalsaff_Sept_70x100_4_306x460Valaffischer_b_70x100 3_Page_3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I riksdagen har vi ju redan socialdemokrater och kristdemokrater, för inte att tala om sverigedemokrater, och jag pekade igår på partiet Normaldemokraterna. Men det stoppar inte med det. Även Direktdemokraterna ställer upp (fast jag tror det endast är i norr), och sen finns det ju Fredsdemokraterna:

 

Fredsdemokraterna-Valaffisch

Det är ju svårt att argumentera mot ett så sympatiskt slogan, men om man ska vara realist finns det nog inte så stora chanser för att partiet får representanter någonstans.

Men man kan ju undra varför det är så viktigt att få med ordet ”demokrater” i partinamnet. Vi lever i en demokrati där alla partier som ställer upp förutsätts acceptera den demokratiska styrformen. Därmed borde det vara onödigt att påpeka att man är demokrat… Men det är fortfarande så att ordet fungerar som en positiv markör för oss. Demokrat är det finaste man kan vara, och även om andra också är det, så kanske vi får ett extra plus genom att kalla oss det. Så bliv inte förvånat om vi snart har Moderatdemokraterna, Liberaldemokraterna, Miljödemokraterna och Vänsterdemokraterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Valets snyggaste affisch?

20/08/2014

normaldemokraterna_poster

På väg till lunchrestaurangen såg jag plötsligt en för mig helt ny valaffisch, för Normaldemokraterna. Först undrade jag om det var en vits, men det professionella utförandet gjorde att jag avvisade tanken. I stället fick jag kolla upp det på nätet – http://www.normaldemokraterna.se/ – och det visade sig att min andra tanke var rätt: att det handlade om likvärdig behandling av alle, även folk med funktionshinder.

Affischen är snygg, i bästa Galago-stil, med ett innehåll som inte är banalt men ändå går att utläsa: en stad full med hinder för folk som inte passar in i den härskande föreställning om vad som är ”normalt”. Valet av partinamn är också genialt, det ligger ett element av ”reclaiming” i att ta på sig normalitetsetiketten.

Enda problemet jag kan se, är om inte affischerna följs upp av andra typer av uppmärksamhetsskapande aktiviteter. Det är nog inte många som vet om att Normaldemokraterna finns, och än mindre vad de står för. Så jag hoppas på att de lyckas tränga sig fram i folks medvetenhet, för det har saken förtjänad. Och affischen!


Och när alla åkt hem…

16/08/2014

Tisdag åkte jag direkt från Virsbo till Göteborg och den nordiska statsvetarkonferensen. Det är svårt att föreställa sig en större kontrast än att gå från folk som berättar om sina personliga upplevelser av branden, räddningsinsatserna och hungern efter precis information, till forskare som sitter och diskuterar modeller och statistiska mätningar.

Nu är konferensen slut och jag får tid att reflektera lite mer över vad som har hänt i Västmanland. I dagens Medierna i P1 fanns ett kort klipp från en intervju med mig, där ämnet var problemet med mediernas vinkling av en av de centrala situationerna. Branden spred sig utom kontroll, och insatsledaren kontaktade kommunfullmäktiges ordförande i Norberg att hon borde förbereda en möjlig evakuering av de drygt 6 000 invånarna. Meddelandet var, att om en evakuering blev aktuell, skulle den gå fort. Om invånarna hade möjlighet att åka till familj eller vänner på annan ort, kunde det vara en bra idé. Det skulle göra påfrestningen mindre för invånarna, och det skulle få en evakuering att gå fortare. Men rapporteringen i kvällstidningarna vinklades som om det var en direkt uppmaning att lämna orten, och det retade gallfeber på både kommunalrådet och ortens befolkning, som ansåg att medierna hade felaktiga upplysningar eller inte hade kollat källan ordentligt. Samtidig passade det bra in i bedömningen att kvällstidningarnas rapportering var för sensationsskapande och dramatiserande, i stället för att fokusera på fakta.

Vad som inte kom med i inslaget i Medierna, var diskussionen jag hade med journalisten om konsekvensen av denna bedömning. Vem skriver kvällstidningarna för? Invånarna i Norberg hade en klar konklusion: Aftonbladet och Expressen skriver för att underhålla folk som inte själva är involverade. De skriver inte för att informera korrekt, de väljer ämnen och vinklar för att de som inte är på plats ska få ”spännande” berättelser. Därför finns inget förtroende för dessa tidningars sanningshalt. Samtidig är invånarna i en sådan situation omättliga i sin hunger efter nyheter; man letar i alla kanaler efter nyheter och det innefattar självklart också i synnerhet Aftonbladet på nätet. Med andra ord, folk kollar ett medium de inte har förtroende för…
Vad gör de då med den information de får? De jämför, och det gäller för information från alla kanaler och medier. Ingen hade endast en nyhetskälla, alla använda så många som möjligt, och alla jämförde informationen med vad andra medier berättade. Det gällde även för Facebook, som ju ofta kritiseras för att vara ett forum för ryktesspridning. När någon skrev något om branden som inte vara sant, korrigerades det genast av andra, och övriga personer kunde då se vem som påstod vad. Avgörande för bedömningen av trovärdigheten var om det var personer man kände, och man kan föreställa sig att det gällde för alla kommentarer: om en nyhet ifrågasätts av en person man känner och har förtroende för, eller ifrågasättandet kommenteras positivt av en man känner, så anser man att den ursprungliga nyheten inte är trovärdig. Och allt detta sker väl att märka inom loppet av ganska få minuter. Det är en hastighet som inget annat medium kan konkurrera med, utom kanske Twitter. Men ingen av de intervjuade eller andra vi talade med i området, nämnde Twitter. Jag frågade kommunens informationschef, och hon förklarade att hon hade skaffat sig ett Twitter-konto för att se hur det fungerade, men att hon inte använde det. Det verkar med andra ord som om det finns fog för påståendet att Twitter är ett fenomen som främst hör ihop med storstädernas professionella medie- och kommunikationsarbetare.
Och nu har journalisterna åkt hem. Kvar är räddningsfolk, poliser – och inte minst invåaerna, som för en stor del inte har fått veta när de kan få flytta tillbaka till sina hem, om de över huvud taget finns kvar. I medierna är krisen över, men för de lokala finns det långt kvar. Dessutom finns det frågan om hur den ekonomiska situationen kommer att se ut för de som förlorat skog. Som vi fick förklarat är premien för att försäkra skog så hög, att många inte har råd att försäkra sin skog. Skogen har varit en säkerhet, ett pensionssparande eller ett startkapital för barnen när man själv gått bort, och nu är den reducerad till aska. Det kommer att kännas i lång tid framöver.